Tornets invigning 1996

Prolog vid Cedergrenska tornets invigning den 21 april 1996

– Av Carl-Olof Josephson –

När jag letade förebilder som jag kunde knycka från och parafrasera till det här högstidstalet kom jag först att tänka på en kort dagsvers av den slitstarke Alf Henrikson.

Det låter så här:

Aldrig berörde depresssionerna de egytiska faraonerna.
Ty kom det en kristid och nedgångstid så hade de alltid sin pyramid.

Och jag tänkte att det är ju aktuellt och användbart i tider av ekonomisk knagglighet i kommunen. Hur uselt vi än får det, skulle man ju kunna skalda med Alf Henrikson:

Ty kommer det kristid och nedgångstid
så har vi ju alltid vårt torn som likvid.

Men i en prolog eller en kantat vid en fest som ju är en unik kombination av dop och hundraårsdag, måste man nog ta till pampigare, mindre krassa tonfall.

Skulle kanske vår nationalskald Esaisas Tegnér passa?

Den 5 april 1836 – alltså för ganska exakt 160 år och två veckor sedan – besjöng han den då femtioårsjubilerande Svenska Akademien – med den sång som ni minns börjar med ”Jag stod på stranden utav kungaborgen – och här skulle man kunna knycka några högtidliga tongångar och litet deklamatorisk smörjning.

Så …

Jag står på trappan till den cedergrenska borgen
en solig söndag i en ljuvligt sen april,
och öde ligga de stocksundska torgen
och de djursholmska också om ni vill.
För vi finns här att hylla, fira, ära
ett monument i rödbrun tegelsten
vid Stockholms norra förorts riviera,
och även honom som vi känner står oss nära,
vår stolhet, Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

Visst finns det flera torn i världens alla vrår:
jag minner er om Faros stolta fyr
ett underverk av skönhet och av tjänsteår.
om Eiffels franska järntornsäventyr.
Det fanns ju ock ett Babels torn, ni minns,
vars murkrön skulle nå till himmelen,
och lutande i Pisa kampanilen finns.

Men mäktigast är tornet byggt i vår provins
av våran Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.
Jag ser det väl inför min inre syn
hur Nestor med sin fru och döttrar fyra
från tornet vandrar ner mot skogens bryn,
slår krocketklot och kastar lekfullt lyra.
Och parkanläggningens exotiskt rara flora
ger svalka åt de sex i solens sken.
Jag ser hur döttrarna, nu vuxna, stora
går kvar i parken här och minnes sig förlora
sin kära Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

Att bygga torn är mycket svårt, se Pisa,
det kräver arkitekter utav klass och rang
och hållfasthetsberäkningar precisa.
Här vår herr Larsson visat stor talang.
En Boberg, Lallerstedt och en Heurlin,
en Östman, Sehlstedt, Wahlman hette en,
de skissat, ändrat, vänt på allting ut och in,
men drog det sista strecket med sin kännarmin
det gjorde Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

Det låg ett skimmer över Nestors dagar,
fantastiskt, storsvenskt, flärdfullt, om du vill,
men det var kraft däri och stärkta kragar,
var stode vi om tornet ej fanns till?
Nu efter hundra år slås porten upp
för detta kan vi mycket tacka herr Andrén,
för utan denna elsjäls mästerkupp
så skulle husets herrar säkert givit upp.
Var stolt nu Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.